för lokal utveckling
eller
Spararens
guide
till en annan värld
Förord
För att utveckla en lokal ekonomi behövs både socialt kapital, kunskapskapital och finansiellt kapital. Forskare pekar på betydelsen av det lokalas betydelse för ekonomisk tillväxt (Lokal ekonomi för hållbar tillväxt, Nutek B 2004:3). I projektet lokalekonomi.nu ligger fokus främst på det finansiella kapitalet. Det handlar om att belysa finansiella problem och dess orsaker, men också att påvisa vilka möjligheter som finns för komplement till eller ersättning av traditionella finansieringskanaler. T ex hur man lokalt eller regionalt kan arbeta tillsammans och pröva olika vägar för att utveckla och finansiera lokala företag och samhällsprojekt. För att stimulera lokalt företagande, lokal utveckling och uthållig tillväxt har projektet i de tre pilotstudierna Garantipiloten, Mikropiloten och Fondpiloten studerat kompletterande kapitalförsörjningssystem. Rapporterna från de tre piloterna finns på hemsidan www.lokalekonomi.nu.
Vår förhoppning är att Fondpilotens studie ’Skapa fonder för lokal utveckling……eller Spararens guide till en annan värld’ skall öka insikten och berika debatten kring vad vi som enskilda individer gör …eller skulle kunna göra med våra sparpengar. ”Den sparare som låter bli att försöka styra sina placeringar överlåter i praktiken makten till den som slussar vidare sparandet, till exempel banken eller fondbolaget, som får ökat utrymme att agera efter sina värderingar.”
I
avsnittet Lokala fonder för lokal utveckling ges en kort översikt som
visar hur gruppen ser på dagens finansiella infrastruktur. Den har underlättat
för stora företag och är ett viktigt led i globaliseringen, men den har varit
negativ för de lokala ekonomierna. Där tvingas man nu skapa nya alternativ för
att kompensera för det man har förlorat. Följande avsnitt Fallstudier
beskriver fyra exempel på hur man har försökt att lösa sina finansiella behov
på nya sätt. I Brister i den nuvarande finansiella infrastrukturen
diskuterar gruppen den uppkomna situationen mer i detalj för att i avsnittet Investeringar
är det som förändrar världen - vilken värld vill vi ha? komma in på
studiens egentliga budskap; att man kan använda lokala fonder för att lösa
många av de finansieringsproblem som den moderna storskaliga infrastrukturen
inte längre klarar av.
Avsnittet Lokala fonder förklarar gruppen vad en lokal fond är, presenterar en checklista för lokalt sparande och visar på ytterligare praktiska fall där man lyckats lösa sina finansieringsproblem med hjälp av lokala fonder. I det sista avsnittet Som man bäddar får man ligga finns en kort summering samt ett antal rekommendationer. Bl.a. rekommenderar gruppen en satsning på utbyggnad av den finansiella infrastrukturen. Sverige behöver lokala banker!
Fondpilotens projektgrupp Oscar Kjellberg, utvecklingschef JAK Medlemsbank och projektet lokalekonomi.nu, Jörgen Andersson, ÅreArenan och Kåre Olsson, ordförande JAK Medlemsbank svarar för innehållet i studien. För arbetet med studien har gruppen engagerat frilansjournalist Maria Lövfors.
Ulla Herlitz
Projektledare lokalekonomi.nu
Styrsö 2005-11-01
Copyright: Föreningen kooperativ utveckling i Sverige, 2005.
Kopiera och sprida gärna studien vidare, med angivande av källan.
Skapa fonder för lokal utveckling
eller
Spararens guide
till en annan värld
Innehållsförteckning
Lokala fonder för lokal utveckling 5
Fallstudier 8
Trönöbygden 8
Lärjeåns
trädgårdar 11
Fjällbete 15
Fattiga
Riddare 18
Brister i den nuvarande finansiella
Infrastrukturen 21
Investeringar är det som förändrar världen 27
Lokala fonder 34
Som man bäddar får man ligga 47
Referenser 49
Bilaga 1 JAK Medlemsbank 51
Bilaga 2 Ekobanken Medlemsbank 53
Bilaga 3 Rekommendationer 56
Ställningsvärde, miljoner kronor
|
|
|
2005 |
|
Tillgångar |
kv2 |
kv1 |
|
Sedlar,
mynt |
76 990 |
76 246 |
|
Bankinlåning |
589 402 |
569 824 |
|
därav
företagare |
92 496 |
87 277 |
|
IPS[1] |
3 054 |
3 015 |
|
Allemans-
och riksgäldsspar |
21 697 |
21 224 |
|
Obligationer |
105 239 |
97 173 |
|
Riksgäldskonton |
7 |
11 |
|
Premieobligationer |
38 712 |
33 936 |
|
Privatobligationer |
66 520 |
63 228 |
|
Aktier |
529 788 |
461 448 |
|
Svenska
börsaktier |
465 747 |
402 947 |
|
Utländska
aktier |
64 041 |
58 501 |
|
Fondandelar |
432 459 |
404 248 |
|
därav
IPS[1] |
34 605 |
31 190 |
|
Aktiefonder |
278 779 |
255 621 |
|
Räntefonder |
17 512 |
16 881 |
|
Andra
fonder |
49 825 |
45 403 |
|
Utländska
fondandelar |
86 343 |
86 343 |
|
Bostadsrättsandelar |
650 048 |
670 152 |
|
Lån
till finanssektorn |
5 273 |
5 158 |
|
därav
värdepappersbolag |
3 498 |
3 506 |
|
Försäkringssparande,
individ |
650 771 |
646 362 |
|
Svenskt |
614 473 |
610 063 |
|
därav
unit linked |
.. |
.. |
|
Utländskt |
36 298 |
36 299 |
|
Försäkringssparande,
kollektivt |
717 443 |
698 679 |
|
Övriga
finansiella tillgångar |
1 288 |
760 |
|
Summa
finansiella tillgångar för hushåll |
3 780 398 |
3 651 274 |
|
Finansiella
tillgångar för HIO[2] |
178 947 |
165 485 |
|
därav
bankinlåning |
35 351 |
34 286 |
|
svenska
fondandelar |
36 735 |
33 816 |
|
utländska
fondandelar |
23 113 |
22 533 |
|
svenska
börsaktier |
83 748 |
74 850 |
|
Finansiella
tillgångar totalt |
3 959 345 |
3 816 759 |
1) IPS = Individuellt pensionssparande.
2) HIO = Hushållens icke vinstdrivande organisationer.
Som fondandelar räknas fonder registrerade i Sverige.
Övriga fonder ligger
under utländska fonder. En andel i en bostadsrätt ses
enligt finansräken-
skaperna som en finansiell tillgång vilket är förklaringen
till att bostadsrätts-
andelar ingår men ej egna hem. Se även mer om statistiken.
Källa: Finansinspektionen Producent: SCB
www.scb.se, Sparbarometern, 2005-10-30
”Allting
går. Och det finns pengar.”
Lokalekonomiskt valspråk, myntat i Trångsviken, Jämtland
Det behövs nya typer av finansiering för den lokala ekonomin i Sverige idag – vårt samhälle har inte längre en finansiell infrastruktur som svarar mot människors behov. Allt fler får känna på ett finansiellt utanförskap och det kan vara svårt att finansiera verksamheter som ger en mer ekologiskt och socialt uthållig ekonomi. Bakgrunden är att kapitalmarknaden har undergått en genomgripande förändring under de senaste 15 – 20 åren. Teknisk utveckling, globalisering och koncentration är en sida av saken, kommersialisering en annan. Flertalet sparbanker och samtliga gamla kooperativa banker har gått upp i ett av de fyra stora bankaktiebolagen. Två nya kooperativa banker har bildats, de fristående sparbankerna fortsätter att minska i antal. Därmed har bankväsendet på kort tid fått en mycket annorlunda karaktär. Som en reaktion på denna utveckling kan vi se exempel på hur man lokalt på olika håll i landet börjar bygga upp nya egna finansieringsformer.
Under senare tid har det varit vanligt att försöka finansiera lokal utveckling med bidrag. Det passar bra för vissa typer av verksamheter men inte alla. Dessutom är det troligt att möjligheterna att söka EU-bidrag kommer att vara mindre efter 2006. Här vill vi visa på olika sätt att bygga upp egna lokala fonder som alternativ till att förlita sig på bidrag. Istället för att anpassa sig till olika bidragsgivares prioriteringar, hävdar vi att alla lokala gemenskaper på olika sätt kan samla lokalt kapital. Makten stannar då lokalt, och man slipper anpassa sig eller redovisa till andra än de lokalt boende.
Svenska hushåll har nästan 500 000[1] miljoner kronor i sparpengar, enbart på banken. Om exempelvis 1 % av dessa besparingar sattes i lokala fonder skulle 5 000 miljoner göras tillgängligt för lokal utveckling. Eller om spararna låter 90 % var kvar i den ”gamla” banken och för över 10 % till en lokal fond knuten till ”nya” banken kan hela 50 000 miljoner kronor användas lokalt.
Lokala fonder kan vara allt från små minnesfonder som finansierar bygdeföreningens ungdomsverksamhet till hela lokala banker med ett brett utbud av produkter.
Att kommersiella banker väljer att inte ha
så många kontor på landsorten beror på att det lönar sig sämre. Ändamålet med ett
bankaktiebolag är att bereda vinst åt ägarna och de minst lönsamma
kontoren drar ner den genomsnittliga avkastningen på eget kapital. och
andra finansinstitut är så ointresserade av lokala utvecklingsprojekt[2]
skylls oftast på att avkastning på lån i kronor räknat skulle vara för låg. Ur
aktieägarnas synvinkel är det antagligen helt korrekt. Den
samhällsekonomiska och privatekonomiska nyttan för många kan dock
vara av tillgång till finansiella tjänster är dock stor.
När denna tillgång försämras
drabbas både hushåll och företag. Effekten blir en fortsatt uttunning av den lokala
ekonomin i landets glesbygdskommuner.
Orsaken till de kommersiella bankernas tillbakadragande från de mindre lönsamma marknadssegmenten är inte att de är olönsamma utan att lönsamheten är lägre än vad man kräver på börsen. Problemet är att de ideella bankerna, sparbanker och föreningsbanker, valde
att kommersialiseras och gå samman till ett storföretag. Denna privatisering
gynnade bankledningar och aktieägare men drabbade landet som helhet.
För landsbygdens hushåll och småföretag likaväl som för sparbanker och medlemsbanker är lönsamheten fullt tillräcklig. De har förlorat stora delar av den förnämliga finansiella infrastruktur som var tillgänglig till för endast femton år sedan. Denna brist är ett stort så
kallat ”marknadsmisslyckande”. Där marknaden misslyckas skapa ett utbud som motsvarar efterfrågan tvingas den offentliga eller den ideella sektorn[3] skapa det istället. Här behövs lokala fonder i bred bemärkelse. Det finns faktiskt avkastning att hämta för den som placerar i småföretag och på landsbygden idag.
Småskaliga placeringar går ofta att räkna hem rent
ekonomiskt även
på kort sikt för en lokal, småskalig placerare men det beror
naturligtvis på hur man räknar. Ekonomer har, till exempel, i två hundra år
varit mystifierade av hur bönder räknar. Knepet är att inse Detta
beror på att placeringarna också ger en avkastning som är
platsbunden, det vill säga ger ett högre värde till en placerare på orten,
eller ibland ger ett värde enbart för en lokal placerare. Dessutom kan den
lokale placeraren räkna med multiplikatoreffekter som på lite längre sikt ger
ekonomiska vinster, genom att orten exempelvis får en mer livaktig lokal
ekonomi. Slutligen kan placeringarna även ge en avkastning som är icke-monetär,
det vill säga som inte utfaller direkt i pengar utan i andra värden och
nyttigheter som kommer placeraren tillgodo. Det krävs en viss kritisk massa av personer,
funktioner, service, relationer och transaktioner mm för att den lokala
ekonomin skall fungera väl. Många lokala utvecklingsgruppers ansträngningar går
ut på att förhindra
att man kommer under denna kritiska gräns eller bidrag till att man åter tar
sig upp till den.
Det kommersiella, storskaliga kapitalet befinner sig på för stort avstånd och saknar både kunskap och organisationsformer för att tillgodogöra sig dessa typer av avkastning. Detta på grund av att de kommersiella finansinstituten är byggda för att dra nytta av stordriftsfördelar, och saknar lokal kunskap i sina centraliserade organisationer. De har helt enkelt valt bort allt som är smått.
Det betyder inte att alla svenskar önskar göra detsamma. Idag finns redan ett stort antal innovativa sätt att mobilisera lokalt sparande och bygga lokala fonder, anpassade för de småskaliga investeringar som hushåll och småföretag behöver göra.
Det lokalekonomiska perspektiv vi använder oss av kan förklara detta. Med en lokalekonomisk ansats ses platsen som möjlig att använda som grund för utveckling. Vi går längre än så, och hävdar dessutom att mer hållbar mänsklig välfärd produceras med lägre insats av naturresurser/pengar då människor hjälps åt bättre lokalt. Det vill säga att en levande lokal ekonomi är en effektivare ekonomi – och här passar den ursprungliga betydelsen av ordet ”ekonomi”, hushållning.
Det växer nu fram en teori som knyter samman moderna forskares beskrivningar av skillnaderna mellan det lokala – småskaliga, brödfödeinriktade, nära och platsbundna[4] – och det globala – storskaliga, på monetär tillväxt inriktade, avlägsna och mobila. I boken ”Lokal ekonomi för hållbar tillväxt[5]” finns en introduktion och översikt över detta fält.
Lokalt sparande är en social sak. Många gånger måste de lokala initiativtagarna börja med att bygga upp det sociala kapitalet[6], de goda relationerna och förtroendet människor emellan. Det kan inte göras av någon utomstående. En utomstående kan bara bidra med stöd och erfarenheter till dem som driver processen.
Den som vill förverkliga en idé om en social eller
kommersiell verksamhet behöver tre slag av kapital för att det skall fungera,
socialt kapital, kunskapskapital och finansiellt kapital, det vill säga pengar.
Det sociala kapitalet är inget som kan kommenderas fram, eftersom ingen äger
det, utan det existerar i relationerna människor emellan. Däremot kan det
sociala kapitalet, som i hög grad handlar om tillit, växa i takt med att
verksamheterna utvecklas i enlighet med befolkningens önskemål.
Kunskapskapitalet är mångfacetterat. Det handlar både om att se möjligheterna och att veta hur man förverkligar dem. Tillsammans med det sociala kapitalet bildar det ett intelligent kapital i förhållande till det finansiella. Pengar representerar som bekant inte någon intelligens.
Om det finns för lite socialt intelligent kapital
och kunskapskapital så är det inte
lönt att skjuta till pengar. Risken är då stor att man inte, till rimliga
kostnader, kommer att kunna lösa problem som uppstår på vägen. Men om det sociala
kapitalet är tillräckligt så kan projektet motivera människor att spara
lokaltstyra sitt sparande dit (förutsatt att
projektet känns angeläget, är tillräckligt litet, konkret och överblickbart).
I vissa situationer kan lokalt sparande till en början vara enda sättet att ordna en finansiering över huvud taget, men genom den stärkta lokala ekonomi och det sociala kapital som ofta skapas i processen, förbättras möjligheterna till att skaffa även andra former av finansiering.
Erfarenheter tyder på att den
viktigaste förutsättningen för att lyckas är att projekten inte är för stora
och att det finns tillräckligt med engagemang bland människor kring projekten.
Finns det ett socialt intelligent kapital,
verkar det kunna omvandlas till finansiellt kapital som kan frigöras för lokala
investeringar.
Trönöborna plockade fallfrukt i sina trädgårdar i höstas och en bybo designade etiketten för flaskorna, man transporterade frukten till saftfabriken i Hå som tillverkade äppelmusten. Planen var att sälja musten och låta överskottet gå in på det lokala sparkontot, så att pengarna skulle kunna användas om igen för nya projekt.
Men det här var inte en idé som dök upp över en natt. Här är historien om hur flera eldsjälar med hjälp av idéer hämtade från olika håll har vänt känslan i en avfolkningshotad bygd så att en del av bygdens invånare idag börjat placera sparande i sin egen bygd.
Det hela startade när deltidsbrandkåren i Trönö –
som ligger i Söderhamns kommun i Hälsingland – hotades av nedläggning. Det
väckte en stark opinion. Brandmännen ville driva verksamheten vidare som
frivilligt brandvärn, och med det stora stödet från befolkningen bildade man
Trönöbygden ekonomisk förening år 2001. Den skulle först och främst driva Trönö
Brandvärn, men utvidgade genast sin verksamhet till bygdeutveckling i stort.
Söderhamns sparbanksstiftelse gav ett startbidrag på 100 000 kronor och föreningen fick snabbt två tredjedelar av befolkningen som medlemmar. Med ett EU-bidrag Mål 3 på 100 000 kronor drog man igång en samverkan mellan bygdens företag, föreningar och enskilda och genomförde en lokalekonomisk analys, för att tydliggöra styrkan i bygden. För styrelsen var redan från början inställd på att inte enbart förlita sig på bidrag.
Projektet kallades Trönökraft och drog igång hösten -01, med en projektledare som ställde upp ideellt, och en av arbetsförmedlingen anställd person. Man öppnade ett kontor, en utställningslokal, en loppisförsäljning, och startade en väntjänstservice för bygdens äldre.
Trönöborna fick reda på vad som hände vid de naturliga mötesplatserna, som charkdisken i lanthandeln och på puben. Dessutom började man ge ut en bygdetidning fyra gånger per år.
Bygdetidningen görs ideellt av tre – fyra personer. Föreningen köpte en begagnad kopiator, och tryck, häftning och utdelning görs också ideellt av föreningsmedlemmar. Tidningen säljer kopierings- och IT-tjänster som tillsammans med de lokala annonserna ger ett överskott på 2000 kronor per nummer.
För att få en bild av bygdens tillgångar gjordes en lokalekonomisk analys[7] med hjälp av SCB:s och kommunens statistik. Detta kompletterades med rundfrågor bland grannar och bekanta. Dessutom försökte man uppskatta den informella sektorn, arbetsbyten och ideellt arbete i och åt föreningar och lokala företagares hjälp till föreningarna.
Med denna information gavs egna Gula sidor ut i form av en bilaga till bygdetidningen, och så här säger projektledaren:
”Vi trodde ju att det var bra information, men att det skulle ge sådant gensvar som det gjorde var något överraskande. ’Va, har vi så många företag och föreningar!’ . Det här fick till resultat att de Trönöbor som jobbar i centralorten kände en stolthet över att bo i Trönö. Så hade det inte varit tidigare i en kommun med storföretag och stora industrier där Trönö betraktats som efterblivet och ”bonnigt”. ’Är du dum eller är du från Trönö?’ brukade det heta.”
Genom stormöten, seminarier och studieresor till Svågadalen och Trångsviken samlade projektet in Trönöbornas synpunkter, och prioriteringen löd: lanthandeln, skolan, energifrågor, utveckla centrum och kommunikation. Ur detta arbetades ett handlingsprogram för perioden 2003–2008 fram, där man betonade nyföretagande och turism. En hel del konkreta projekt genomfördes 2001–2002:
· man anordnade en knuttimringskurs och tillverkade två informationstavlor till Trönö centrum, timret skänktes av bygdens skogsägare, arbetet gjordes ideellt
· man anlade en park i centrum, arbetet gjordes ideellt med visst stöd från kommunens tekniska kontor
· återvinningsstationen flyttades och snyggades upp i samarbete med kommunen
· mark röjdes av frivilliga och planeringsarbete gjordes ideellt, varefter två företagare, tillika eldsjälar, bredvid projektet fraktade hem en begagnad minigolfbana som gjordes i ordning av arbetslösa i samarbete med arbetsförmedlingen
Från Svågadalen beställde man mineralvattenflaskor med etiketten ”Släck törsten – Trönö brandvärn”, vilka spreds i hela kommunen. Allt fick bred uppbackning i lokalpressen och känslan av stolthet, sammanhållning och samarbete stärktes.
Under 2002 var stämningen sådan att föreningarna tävlade med varandra om att anordna olika arrangemang, och tre nya företag startades! En enmansföretagare inom byggbranschen fick ett JAK-lån[8] för att bygga ett vandrarhem. Lanthandlaren pensionerades och efterträdarna har stridit för sina idéer om att behålla en manuell charkdisk trots att den inte bär sig ekonomiskt enligt ICA, och att saluföra en del lokala produkter. Man gick samman om att begära in offerter från elleverantörer och ett 70-tal abonnenter bytte till Storuman Energi AB, som både gav ett bra pris och lät det mesta av pengarna stanna i Norrland.
Man började också utveckla idéer om att producera egen kraft, av biobränsle, vindkraft, vattenkraft och biogas från vallgrödor. Trönö har även som en av 14 bygdeutvecklingsgrupper i projektet Hållbara Bygder[9] fått LBU-medel från länsstyrelsen för projektledning och administration (538 000 kronor fördelat på två halvår).
En ny
stolthet växer fram
Så mycket hände så snabbt att projektledningen insåg att risken var stor att Trönöborna inte hann smälta allt. Inte många kände till begreppet social ekonomi, eller visste att brandmännen arbetade ”gratis”. En del började undra om allt detta skulle hålla i längden. Så man ägnade tid åt att förankra.
Från att ha haft ett tråkigt vi och dom-förhållande till kommunen, där kommunledningen var vana att se storindustrier som enda utvecklingsmöjligheten, började byarna i Söderhamns kommun nu få gehör för sin positiva utveckling. Bygdernas lyckade projekt sammanföll i tid med att flera storindustrier flyttade från kommunen, där bruksorterna har sagts lida av en ”kollektiv depression”. Trönö har blivit det positiva exemplet, och man delar med sig till andra delar av kommunen genom samarbetsorganisationen ”Aktiv Levande Landsbygd i Söderhamn” med 13 bygdeföreningar som medlemmar.
Senaste delen av arbetet i Trönö har gått ut på att visa att landsbygdsutveckling inte är en hobby för några eldsjälar, utan att den har stor betydelse för samhällsekonomin.
Ortens småföretagare jobbar numera ofta tillsammans och fungerar lite som en koncern. Man samlas till företagarluncher på puben sista fredagen i varje månad – där var och en betalar – och diskuterar något förbestämt tema. Bönderna har man börjat kalla ”mångfunktionella lantbruksföretag”, något som stärker deras självbild - många av dem har knappast ens sett sig som företagare tidigare.
En annan utvecklingsmöjlighet som man i Trönö helt nyligen blivit medveten om, är att man kan utnyttja sitt ”symboliska kapital”, i form av berättelser om vad man lyckats åstadkomma, något som man nu tänker börja ta betalt för. Här finns redan påbörjade samarbeten med till exempel Sveriges lantbruksuniversitet, Vuxenskolan, Folkrörelserådet, Hushållningssällskapet och konsultföretaget Scanagri.
Lokalt
sparande
Det fattades lokaler i Trönö för den växande verksamheten, och föreningen erbjöds köpa
”gamla kiosken” och bygga om den till bystuga. Detta var hösten 2003 och den revisor som
|
Lokalt
sparande i Trönö samverkar med: · banker lokalt: Trönöbygden ek. för. fick ett startbidrag på 100 000 kronor av Söderhamns sparbanksstiftelse. Lokalt sparande samlas genom stödsparande i JAK Medlemsbank. · företagarorganisation: Trönö-projektet har tagit initiativ till att ortens småföretagare numera samlas till företagarluncher en gång i månaden och planerar att börja marknadsföra sina produkter under gemensamma märken med lokal förankring. · utvecklingsgrupper: Trönö deltar i samarbetsorganisationen ”Aktiv Levande Landsbygd i Söderhamn” med 13 bygdeföreningar som medlemmar. Man samarbetar med Lokalt resurscentrum för kvinnor på landsbygd (LRC), som startat en förening i Trönö och Norrala. · organisationer: Trönö samarbetar med SLU, Vuxenskolan, Folkrörelserådet, Hushållningssällskapet, konsultföretaget Scanagri. · andra intresserade: skogsägare i Trönö bidrog med kapital i form av timmer för gemensamma ändamål på orten. |
granskade kalkylen sa att det inte skulle gå ihop. Men projektledaren hade en alternativ kalkyl med sig, där ett stödsparande i JAK Medlemsbank[10] ingick. Om man fick ihop 200 000 kronor i stödsparande senast inom ett år, så skulle det fungera. Det fick även revisorn att ändra åsikt. Köpet genomfördes och man tog först ett vanligt JAK-lån. Bystugan hyrdes snabbt ut till två kontor och ett behandlingsrum där tre kvinnliga företagare samsas. Bygdens konsthantverkare har startat en ideell förening som har en försäljningslokal i huset. Snart ska den nybildade ungdomsföreningen också flytta in, liksom en fotvårdsmottagning.
I december 2004 var stödsparandet uppe i 254 000 kronor, och målet hade därmed uppnåtts med råge. Föreningen la om lånet och fick betydligt lägre månadsbetalningar genom att man nu enbart behöver amortera på lånet.
Att det är många sparare som bidrar är en fördel, enligt projektledaren, det ökar samhörighetskänslan. Och det finns ingen gräns nedåt, små slantar är också värdefulla. Kontot administreras av föreningsstyrelsen och i takt med att detta första lån amorteras blir det utrymme för andra projekt eller företagare i bygden att ta lån utan vare sig ränta eller det eftersparande som JAK Medlemsbank annars kräver.
I Trönö har man gjort erfarenheten att det är en fördel att det lokala sparandet kanaliseras via en bank, eftersom banksekretessen gör att stödspararna slipper ge grannarna någon insyn i sin privatekonomi. De äldre kommer fortfarande ihåg hur det var i jordbrukskassorna med ”en massa avundsjuka och skitsnack”.
Äppelmusten, då? Jo, en helg i höstas kom folk från alla håll i bil och på cykel med påsar och kartonger med äpplen. Några ringde och tipsade om trädgårdar som ingen tagit hand om. Vid 1,6 ton äpplen satte man stopp, lite osäkra om hur mycket must som skulle kunna säljas. Det räckte till 120 backar, med 20 flaskor i varje. Musten såldes under namnet ”Trönögummans” i lanthandeln och puben för 12 kronor flaskan och tog slut redan till jul, sånär som på några undanstoppade representationsbackar.
Vinsten i pengar räknat blev 7000 kronor, som går in på stödsparkontot – men då finns ett rejält lager flasketiketter kvar till kommande år. En annan sorts vinst är att den resurs äpplena utgjorde slapp förfaras. En tredje är de ökade möjligheter det ger att mer pengar cirkulerar inom bygden, genom att betalningen går till föreningen istället för till något av de stora läskedrycksbolagen. En fjärde är den stärkta gemenskapskänsla som alla som deltog i arbetet fick. En femte vinst är ett påbörjat samarbete med föreningen Rut, som är ett Lokalt resurscentrum för kvinnor på landsbygd i Trönö och Norrala[11], finansierat av NUTEK. Där planeras nya projekt för lokalproducerad mat och bland annat ett produktionskök.
Det lyckade resultatet har också gjort att föreningen nu jobbar för fullt på att inregistrera ett par egna varumärken som alla ortens företagare ska kunna märka sina produkter med.
En ”bygdemärkning” för en ort som inte längre skäms för sig.[12]
De var två unga, entusiastiska trädgårdsmästare. De kom direkt från examen och fick börja med att montera ner ett växthus och frakta med sig från Stockholm. De hade ett startkapital på 80 000 kronor och dessutom 200 000 kronor i bidrag det första året. Med hjälp av detta skulle de skapa en biodynamisk[14] handelsträdgård med kafé av en bit dålig, obrukad mark med en lada på.
Så här fem år senare kan man konstatera att Daniel Hörberg Björklund och Anna Sahlberg har lyckats. Idag är Lärjeåns trädgårdar i Göteborgsförorten Angered ett omtyckt utflyktsmål med trevlig stämning och utmärkt fika. De två trädgårdsmästarna och kaféföreståndaren Sandra Ottosson har jobbat till mycket låga löner och dessutom en massa obetald övertid, och på så sätt byggt upp ett kapital, både i form av jordens kvalitet och i form av en kundkrets och goodwill som kommer även stadsdelen Angered till del.
På ett annat sätt kan man säga att de har misslyckats – verksamheten går ännu inte runt ekonomiskt, man drar inte in intäkter som täcker kostnaderna. För att täcka mellanskillnaden har man fått arbeta hårt med att få fram pengar på en mängd olika sätt.
När Daniel och Anna först kom, möttes de av en mycket styv lerjord, som saknade maskar och mikroliv, och fick börja med att väcka jorden till liv. De plöjde och spred kogödsel, de arbetade upp och spred kompost. Idag har jorden betydligt högre mullhalt, även om den ännu inte ger några rekordskördar.
I början hade de inte tillräckligt kundunderlag utan fick åka in till Göteborgs centrum och sälja produkterna.
– Nu säljer grönsakerna slut istället, i plantboden och kaféet, säger Daniel.
Idag finns en stabil kundkrets med särskilt många besökare på helgerna. Till höst- och julmarknaderna kommer över 2 000 personer. Den totala försäljningen är uppe i 1 miljon kronor per år.
På två hektar, ungefär tjugo villaträdgårdars yta, odlas i olika skiften grönsaker och snittblommor, man håller bin och höns, har en örtagård och en nyplanterad äppelträdgård. I plantboden säljs örter, sommarblommor, perenner och grönsaksplantor, liksom trädgårdstillbehör och fröer. Kaféet erbjuder ekologiskt kaffe och te, hembakt kaffebröd, smörgåsar och soppa på det som nyss skördats. Den som bara vill strosa runt hittar plats för sitt medhavda fika.
De första åren tog de anställda ut vad de kunde i lön, vilket blev ungefär 10 000 kronor i månaden före skatt, och bara under mars-september. Senare kunde man höja till 13 000 kronor. Arbetet under vintern var obetalt, liksom alla övertidstimmar. Daniel förnekar inte att det var väldigt knapert emellanåt, men vill hellre tala om hur spännande det varit att få bygga upp något helt från grunden, och hur den starka pionjärandan gav mycket kraft. Daniel sitter fortfarande med i stiftelsens styrelse, men han och Anna har slutat arbeta på Lärjeåns trädgårdar för att istället ha möjlighet att bilda familj.
Idén bakom trädgården växte fram under en arkitektutbildning på Rudolf Steinerseminariet i Järna 1981, där grundtanken var trädgårdar i storstädernas förorter som ett sätt att övervinna vårt främlingskap inför en plats, och vårt främlingskap inför varandra. Detta blev 1983 till en mycket omtalad konstutställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm, Trädgård till nöje och nytta, som året därpå visades på kulturhuset Blå stället i Angered.
Utställningen väckte stort gensvar och de första försöken att få igång en trädgård i Angered startade omedelbart. Visionen har hela tiden varit en öppen trädgård, en stadspark, där njutning är lika viktig som möten mellan människor, där handelsträdgården omges av kolonilotter och där många kan delta i skapandet av landskapet, i den levande processen att odla sin egen mat. Meningsfullhet och delaktighet skulle prioriteras före ett snävt ekonomiskt-materiellt tänkesätt.[15]
Flera olika försök att få igång odling på platsen, bland annat med kolonilotter, fick läggas ner efter kort tid, mycket på grund av den dåliga kvaliteten på jorden. I slutet av 1990-talet flyttade stadsdelsnämnden dit en trälada från Göteborgs hamn. Stödföreningen hade då redan funnits i fjorton år, med ett hundratal medlemmar och hade fått in 80 000 kronor i gåvor. Bland initiativtagarna fanns trädgårdsmästare från andra kända biodynamiska trädgårdar, som Rosendal i Stockholm och Läckö slott. På Göteborgs kommun fanns flera anställda som brann för idén och kommunen hade bekostat ett enkelt kök, toalett och omklädningsrum i ladan. Så Daniel och Anna hade ett starkt stöd i ryggen och ett nätverk att hämta kunskapskapital ifrån. De fyra första åren ställde Konsumentföreningen Väst upp med 200 000 kronor i bidrag per år.
Intäkterna räcker inte
Om Lärjeåns trädgårdar hade valt att finansiera sig genom vanliga banklån, skulle de säkerligen inte existera idag. Det har inte funnits något överskott att betala vare sig amorteringar eller räntor med. Att få ihop kapital genom aktier har inte heller varit aktuellt – projektet är samhällsnyttigt och man har därför valt att vara en stiftelse i stället för ett aktiebolag. Så trots att de verkar ha gjort allt rätt, går verksamheten inte ihop ekonomiskt. Idag är kundtillströmningen god, man har en prissättning som avspeglar den höga kvaliteten på produkterna och kostnaderna för löner och materiel går knappast att pressa lägre.
Vid en kundenkät som gjordes förra sommaren, var en av de tydligaste åsikterna att fikat var utmärkt, men att priserna var höga. En kopp kaffe kostar 17 kronor. Kaféet har nu börjat med några erbjudanden till ett lägre pris – man kan få sopplunch med smörgås för femtio kronor till exempel. Men riktigt billigt, sådär som på McDonald’s, kan det aldrig bli.
– Det går inte, det är fullständigt omöjligt av många olika skäl. Vi använder enbart högkvalitativa råvaror, vi gör allting för hand, allt tillagas samma dag, vi har ingen serieproduktion, säger Leif Nilsson, ledamot i styrelsen.
Leif anser att vi alla måste vakna och inse att kvalitet kostar.
– Det vi ska jämföra oss med är de finaste kaféerna inne i kulturstadsdelen Haga, inte med någon snabbmatsrestaurang.
Frågan är hur viktigt det är att verksamheten går runt.
– Visst kommer vi säkert att få upp intäkterna genom att sälja mer plantor och andra produkter. Att vara ekonomiskt självbärande är ett mål, men jag vet inte hur realistiskt det egentligen är, säger Mats Ahlberg, ordförande i stiftelsen och själv trädgårdsmästare.
Han förklarar att handelsträdgården samtidigt ska fungera som en stadspark, vilket betyder att det ska vara en park- och visningsträdgård. Men eftersom det inte går att ta betalt av folk som kommer för att vandra i och beundra en vacker trädgård, ligger det på stadens ansvar att hitta olika stödmöjligheter som gör det hela ekonomiskt möjligt. Och det har staden verkligen försökt.
Kommunen har presterat ett antal ansökningar om EU-bidrag, som hittills inte gett någon utdelning alls. För trädgårdsmästarna har finansieringsfrågan varit en berg-och-dalbana av förhoppningar och besvikelser. Just nu ligger en EU-ansökan inne på 2,5 miljoner för att dra in kommunalt vatten, bygga ett avloppssystem och en undervisningslokal. Dessutom söker kommunala bolag och förvaltningar två miljoner kronor för att vinterbona ladan.
Att skaffa sig företagssponsorer är ett sätt att dra in pengar, som man haft lite varierande erfarenheter av. Lärjeåns trädgårdar sponsras av ett byggföretag som har byggt nya hus i ett område i närheten. I gengäld har trädgården hållit träffar för husköparna med visning av trädgården och gett nyblivna husägare råd om växtodling. Här stämde trädgårdens mål om att bedriva pedagogisk verksamhet överens med vad företaget önskade i motprestation. Ett annat företag som man förhandlat om sponsorkontrakt med, visade sig däremot kräva alltför stora motprestationer i förhållande till summan de ville bidra med.
Lokal mötesplats
Ambitionen har hela tiden varit att bli en lokal samlingspunkt med plats för positiva möten mellan människor. Detta är särskilt viktigt i en förort som blivit ett genomgångsområde, som de som lyckas etablera sig i samhället väljer att flytta ifrån. En stor del av besökarna kommer från andra delar av Göteborg och får på så sätt en positiv bild av en utsatt förort. Men många kommer också från Angered med omnejd. Konserter med etnomusik i trädgården har hjälpt till att locka lokala besökare.
Till de stora höst- och julmarknaderna kommer numera flera tusen besökare, som förutom trädgårdens eget sortiment handlar av ett trettiotal lokala hantverkare från Göteborgsregionen.
Den pedagogiska inriktningen ger också lokala kontaktytor. Lärjeåns trädgårdar tar i år emot tre skolklasser/förskolegrupper från stadsdelen, som får 40 timmars handledning i skolträdgården, utspritt under en hel säsong. Barnen får själva planera, odla och skörda på odlingslotten som däremellan tittas till av trädgårdens personal. För detta projekt har man ett avtal med stadsdelsnämnden, som betalar kostnaden för personal och material.
Man startar också ett projekt för kursdeltagare i svenska för invandrare. Under handledning ska en grupp arbeta med en koloniträdgård där kunskaper om grödor från respektive hemländer ska användas och utvecklas. Det blir en möjlighet att träna svenska och samtidigt en kontakt med Lärjeåns trädgårdar som arbetsplats. Förhoppningen är att deltagarna ska bli budbärare bland sina grannar och ge inspiration till människor som vill odla själva. Finansieringen kommer bland annat från landstinget och ABF.
Men stämningen i det dagliga arbetet i trädgården och glädjen personalen känner lockar också människor som av någon anledning inte orkar med dagens pressade arbetsliv.
– Det dyker hela tiden upp folk som frågar om de får vara med och hjälpa till, säger Daniel Hörberg Björklund.
Från början hade Lärjeåns trädgårdar inte nischat in sig på detta, utan bara haft inställningen att alla ska få vara med och jobba och må bra. Men man har fått så fina resultat i form av enskilda som hittat tillbaka till ett mer aktivt liv, att man nu har gått vidare och skrivit avtal med arbetsförmedlingen och försäkringskassan om att ta emot fyra stycken långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna. Även om den här sortens avtal kommer att ge ett tillskott i budgeten, så är det ingen universallösning.
– Det är en balansgång. Vi ska fortfarande vara en handelsträdgård i grunden, som fungerar på marknadens villkor. Det är ett äkta sammanhang där arbetet är meningsfullt och behöver göras, och det är vad vi alla som människor behöver. Inte sysselsättning bara för att få tiden att gå, säger Daniel Hörberg Björklund.
Vännernas engagemang och sparande
Lärjeåns trädgårdar har en vänförening som hela tiden varit viktig. Dels genom medlemmarnas engagemang, dels genom den årsavgift de betalar. 100 kronor per person ger varje år cirka 20 000 kronor. På trädgårdsmästarnas förslag skänktes pengar förra året till utemöbler, bänkar, bord och parasoll. I år blir det en degblandare och en rotfruktshack.
|
Finansieringsmetoder för Lärjeåns trädgårdar · Startkapital genom insamling av gåvor, 80 000 kronor, redan innan projektet kom igång. · Bidrag: ett driftsbidrag på 200 000 kronor per år i fyra år under uppbyggnadsskedet från Konsumentföreningen Väst. Mindre bidrag och stipendier från andra håll. · Intäkter från försäljning av grönsaker, plantor, blommor och kaféverksamhet. · En vänförening som bidrar med sina årsavgifter, 100 kronor per person, hittills cirka 20 000 kronor per år. · Garantifond hos Ekobanken, fungerar som en checkkredit, just nu på 63 000 kronor, som kan utnyttjas vid behov. Säkerheten utgörs av pengar på konton som enskilda har pantsatt till förmån för trädgården. · Direkt lån till låg ränta från närstående organisation. · Kommunala bostadsbolag och kommunen har bidragit med arbete och material. · Företagssponsorer, just nu ett byggföretag och ett återvinningsföretag. · Anställda eldsjälar, som i startskedet jobbar till mycket låga löner och med mycket obetald övertid, lägger flera år av sina liv på projektet. · Ideellt arbete: konsulter ställer upp gratis, vänföreningens medlemmar och andra intresserade jobbar ideellt på marknadsdagarna. · Försäljning av tjänster: pedagogisk verksamhet för barn, svenska för invandrare med tema odling, rehabilitering av långtidsarbetslösa och -sjukskrivna. |
Medlemmarna i vänföreningen skickar ut informationsmaterial och tar egna initiativ i trädgården. Några kommer och håller kurser till exempel om mjölksyrning eller läkeörter. Några bidrar med råd för driften utifrån sina specialkunskaper. Många kommer och jobbar ideellt vid de större marknadsdagarna. Alla har rabatt på avgifterna om de går någon av trädgårdens kurser.
Förra året var det första utan det årliga bidraget på 200 000 kronor från Konsumentföreningen Väst, och man fick inte förrän i absolut sista stund in de pengar som behövdes för att få ekonomin att gå ihop. Det gjorde att man hade problem med likviditeten – det fanns inte tillräckligt med pengar i kassan alla tider på året, även om det kom in pengar längre fram. Ett vanligt företag har en checkkredit i en bank att använda vid sådana tillfällen. Det är inget som Lärjeåns trädgårdar kan ha, eftersom trädgården och byggnaderna ligger på mark man arrenderar och de kan därför inte användas som säkerhet för krediter.
Istället har Lärjeåns Trädgårdar använt Ekobankens[16] möjlighet att bilda en garantifond[17]. Vänföreningen har samlat ett antal personer och organisationer som har öppnat konton i Ekobanken där man pantsatt pengar som säkerhet för Lärjeåns kredit, just nu 63 000 kronor. De pengarna är bundna under lånets löptid. Därefter kan spararna ta ut sina pengar igen om allt går enligt planerna. Spararna avstår från ränta på sina pengar, vilket gör att Lärjeåns trädgårdar får en lägre ränta på sin kredit. Dessutom har en annan antroposofisk organisation, som är angelägen om att projektet ska kunna utvecklas, lämnat ett lån till låg ränta direkt till Lärjeåns trädgårdar.
En dröm finns om att bygga ett eget bageri med en vedeldad stenugn. Kanske kunde man använda en del av spillvärmen till växthuset. För detta skulle en annan av Ekobankens former för riktat sparande, en lånegemenskap[18], kunna bli en del av finansieringen.
– Jag brukar säga att om vi kunde omvandla all vår goodwill till kronor så skulle vi vara miljonärer, säger Daniel.
Arbetet med att göra just det fortsätter i Lärjeåns trädgårdar.[19]
Mycket jordbruksmark på fjällsluttningarna i Åredalen har övergivits av bönderna och gräsmarkerna växer igen. På 1930-talet brukades dubbelt så mycket mark i Åredalen som idag, och man höll 5000 fler husdjur än idag. Men med hittills 180 får har Fjällbete i Åredalen ekonomisk förening börjat vända den utvecklingen. De producerar ekologiskt lammkött samtidigt som de bidrar till att hålla skidbackar och landskap öppna, tillverkar och säljer hantverksprodukter skinn och ull.
Ett projekt som startades av LRF i Åre-Undersåker ledde till att tre lantbruksföretag startade samarbetsföretaget Fjällbete. Man ville få fram ekologiskt och lokalt producerad mat på ett så resurseffektivt sätt som möjligt, och även öppna samarbeten mellan matproducenter och andra företagare, särskilt inom turismen.
Idag, efter två år, har man kommit en bra bit på väg. Lammköttet står på menyn på fyra turistanläggningar hittills och säljs i två butiker. Det kostar lite mer, men restauranggästerna får inte bara en matbit, utan också en historia: om hur fåren betat i skidbacken de just har åkt i, om vad fåren betyder för bygden, historiskt och idag.
Både invånarna själva och turisterna erbjuds nu lokal, ekologiskt producerad, mat av hög kvalitet, ett vackrare landskap med betande djur och meningsfulla upplevelser.
Idag har Fjällbete 26 medlemmar, det är bönder, samer, Ica-handlare, restauranger och vanliga konsumenter. I en egen butik i Undersåker säljer man hantverksprodukter och man har ett nära samarbete med skolan i Undersåker. Barnen bekantar sig med fåren och lär sig samtidigt om en av bygdens basnäringar. Genom samarbete med andra små familjejordbruk vill man profilera bygden som ett ekoturistmål, och ge turister både natur-, hantverks- och kulturhistoriska upplevelser.
År 2004 fick Fjällbete kommunens miljöpris för att de ”producerar ekologiskt fårkött samtidigt som de bidrar till att hålla skidbackar och landskap öppna”. Juryn skriver också: ”Föreningen har utgått från en ideologi om att utveckla den egna bygden på ett hållbart sätt men inte stannat vid teorin utan gått från ord till handling.”
Lokalt sparande
I början av 2005 har
Fjällbete lån på sammanlagt 430 000 kronor hos JAK Medlemsbank och
320 000 hos ett kommersiellt finansinstitut, Wasa kredit. Nya
investeringar är det första stora fårhuset, eftersom gotlandsfåren inte kan gå
ute om vintern i Åre, samt en traktor
och en fodervagn.
Hittills har Fjällbete tio stödsparare som sammanlagt har sparat 286 000 kronor. Fast bakom den siffran döljer sig en stödsparare som är i särklass störst – det är ICA-handlaren i Åre, som är en av de affärer som säljer lammköttet. ICA Åre har satt in 250 000 kronor i stödsparande.
Fjällbete har satt ett mål att om två år ha fått 300 personer att börja rikta sitt sparande/placerande till förmån för bygdens eget näringsliv. Från Fjällbete vill man gärna tacka och uppmuntra sina stödsparare, men spararnas identitet är skyddade av banksekretessen (om inte banken åtar sig att kontakta spararna personligen och fråga om de går med på att lämna sitt namn till projektledningen).
Eftersom stödsparandet är nytt och än så länge rätt okänt, försöker Fjällbete marknadsföra det genom att visa fram exempel på stödsparare som målgruppen har förtroende för, som intygar att det är "rätt" att stödspara. Detta görs till exempel under den årliga ”Fårfesten” som projektet anordnar. Under festen uppmanas stödsparare att ställa sig upp och berätta om sitt stöd.
Fjällbete i Åredalen ekonomisk förening har haft en stark medlemsutveckling, från 5 till 26 medlemmar på två år. Varje medlem har satt in 10 000 kronor i insats, och en del har skjutit till mer pengar än så. Jörgen Andersson, en av initiativtagarna, har noterat att ”det förefaller enklare att få människor att riskera 10 000 kronor i form av medlemsinsats än att få någon att stödspara med 100 riskfria kronor”. Trots att det alltså borde vara tvärtom, eftersom stödsparandet är både obundet och riskfritt, i motsats till insatskapitalet. En förklaring är troligen att stödsparandet som verktyg är nytt och okänt. När stödsparandet blir mer känt tror Jörgen Andersson att det kommer att fungera som det första steget i den förtroendeskapande process där människor så småningom vågar släppa till riskkapital.
Fjällbete har också öppnat möjligheten för intresserade att ge lån direkt, utan någon mellanhand. Villkoren för avkastning och återbetalning bestäms då i låneavtalet för varje enskild långivare. Då är det meningen att långivaren ska kunna välja mellan att få avkastningen, räntan, i form av pengar eller i varor, tjänster eller upplevelser.[20]
Det här är resultatet av
en lång, pågående process. I Åre startade man med ett förberedelseprojekt
"Pengar i bygden" (2002-2003) och
först det senaste året har man kommit så långt att det finns praktiska exempel,
däribland Fjällbete. Men man behöver mer tid och arbete för att mobilisera
bredare sparande än vad som är fallet idag.
Genom att samarbeta med flera lokala projekt,
föreningar och företag i paraplyprojektet ÅreArenan har man ambitionen att
utveckla en servicefunktion inte bara för att förmedla riskfritt lokalt
sparande till lån för lokala projekt, utan också som riskkapitalförmedlare. Man
vill bygga upp en "kvalitetssäkrad" kontaktförmedling mellan dem som
har riskvilliga sparpengar och dem som har idéer och kan göra något med
pengarna.
Tanken är att de idébärare som kommer till ÅreArenan ska kunna utsättas för en bedömning av en grupp personer som tillsammans förmår betygsätta sannolikheten av att ett projekt kan bära sig. Ju fler sådana godkännanden som sedan visar sig riktiga, desto större sannolikhet att en person vågar satsa pengar där mäklaren föreslår. Inom ÅreArenan tänker man sig gruppen stödsparare som en målgrupp, som kanske kan våga ta klivet över från enbart riskfritt stödsparande till de riskkapitalerbjudanden som respektive projekt/företag erbjuder.
För riskkapitalet skulle ÅreArenan kunna tillhandahålla en öppen redovisning av hur de olika projekten lyckas i förhållande till sina utfästelser. Dessutom skulle ÅreArenan öppet kunna redovisa de avtal som upprättas mellan investerare och idéförverkligare – detta till skillnad från stödsparandet, där spararna skyddas av den lagstadgade banksekretessen.
Många sorters avkastning
För ett
lokalt företag som placerar sitt sparande lokalt:
- När ICA Åre sätter in 250 000 kronor i stödsparande till Fjällbete så ger det ingen sparränta, däremot kan det ge ICA Åre en betydande monetär avkastning och det på kort sikt. Pengarna kommer in via den goodwill som företaget kan vinna, i och med att kunderna känner till och uppskattar den verksamhet Fjällbete bedriver och gärna lägger sina inköp i en butik som lämnar viktigt stöd till Fjällbete. Icke-lokala aktörer, som en ICA-butik i Östersund, kan knappast göra om det konststycket på grund av att Östersund ligger för långt bort från Åredalen. Där finns troligen inte tillräckligt många kunder som skulle känna till och uppskatta projektet Fjällbete så mycket att de ändrade sina inköpsvanor. Goodwill ger större utdelning i lokala sammanhang eftersom det är lättare att få sin insats känd lokalt, en typisk smådriftsfördel[21].
- ICA Åre kan tack vare sitt stödsparande också få tillgång till nya produkter för försäljning som ger större marginal. Genom att kunderna känner sig stolta över att deras butik gynnar lokal kravmärkt potatisodling accepterar de det relativt höga priset som i sin tur gör det möjligt för butiken att ta ut en större avans.
- På lite längre sikt kan ICA Åre dessutom göra större vinster genom att aktivt se till så att resmålet Åredalen profilerar sig lite mer ekoturistiskt, och därmed anpassar sig till framtidens marknad.
För
privatpersoner som placerar lokalt:
-
En privatperson som stödsparar kan också vinna i
goodwill i lokalsamhället, något som i
sin tur på förunderliga vägar kan ge pengar i plånboken, om hon eller
han själv väljer att göra sitt stödsparande känt. Projektet Fjällbete
underlättar för detta genom att varje år arrangera en fest där stödsparare
uppmanas berätta om sitt stödsparande.
För
alla lokalt bosatta, oavsett om de har placerat lokalt eller ej:
- Om Fjällbete leder till ett uppsving i den lokala ekonomin, till exempel tack vare ökad turism, så kommer det på lite längre sikt alla lokala företag till godo i form av ökat kundunderlag.
- I nästa steg kan de lokala företagens ökade omsättning leda till nya arbetstillfällen på orten, och på så sätt komma att gynna fler.
- En blomstrande lokal ekonomi ger mer välfärd åt alla som tillhör den – detta kallas multiplikatoreffekter av samhällsekonomer. Om man lyckades mäta vilka effekter projektet gav i hela den lokala ekonomin, så skulle man kunna uppskatta hur mycket avkastning varje enskild sparare får på just sitt sparbelopp.
- En lokal placerare skulle kunna göra en kalkyl på det monetära värdet av att ha en levande hembygd att åldras i, men denna nytta skulle även andra kunna tillgodogöra sig.
Föreningen Fattiga riddare bildades i Göteborg år 2003 av Kerstin Gemborg, en kvinna som hamnat i en svår skuldsituation efter det att hennes make hade blivit sjuk och dragit på dem skulder. Som änka försökte hon först dra ner på utgifterna, men insåg att skulderna var så stora att hon aldrig skulle bli skuldfri på det sättet. Hon gjorde som man ska och kontaktade fordringsägarna, men fick inget gehör hos dem. Hon beviljades så småningom skuldsanering enligt skuldsaneringslagen, men då hade hennes egen hälsa hunnit ta mycket stryk. Hon lever nu på existensminimum fram till 2006, då skulderna enligt lagen skrivs av. Då har det gått 18 år sedan makens död.
En dag fick Kerstin Gemborg nog. Hon skulle börja arbetspröva men kunde inte få fram de 400 kronorna till månadskortet för att ta sig till arbetsplatsen. Då blev hon så arg att hon satte in en annons i tidningen och fick ett 40-tal svar. Efter hennes första, modiga, steg var alltså också andra beredda att bryta de känslor av skuld, skam och mindervärde man får som överskuldsatt.
Budskapet är att vem som helst utan att ha gjort något ”fel” kan hamna i den här situationen – oftast beroende på sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet. De regelverk som finns i samhället idag går ut på att med straffavgifter och extra pålagor försöka få den överskuldsatte att vilja betala. Men det fungerar inte när problemet inte är att den skuldsatte inte vill, utan att hon eller han inte kan betala. Och då blir de extra avgifterna bara ytterligare hinder i vägen för en lösning.
Föreningen skriver att många ”genom upplysningsföretagens betalningsanmärkningar och samhällets föråldrade regelverk är dömda till livstids existensminimum”. De vill alltså göra rätt för sig, vilket också många studier visat.
Föreningen har idag 450 medlemmar och lokalavdelningar i Helsingborg, Borås, Hudiksvall och Stockholm. I föreningen vill man ge varandra stöd, dela erfarenheter, hjälpa till med myndighetskontakter och göra problemen synliga för att på så sätt påverka samhället.
”Rika räddare”
Föreningen har också öppnat ett stödsparkonto i JAK Medlemsbank och söker organisationer och privatpersoner som vill bli vad de kallar ”Rika Räddare”. Stödsparandet kommer att göra det möjligt för JAK Medlemsbank att ge saneringslån till föreningsmedlemmar på rekommendation av föreningens styrelse.
I förstone låter det inte som någon bra målgrupp för en bank att låna ut till – människor som redan har misslyckats med sin ekonomi. Men det är fel. En stor grupp överskuldsatta betalar av på sina skulder varje månad men kommer aldrig någon vart eftersom de bara betalar på räntan.
”De är intressanta för mig som långivare eftersom de ju har visat att de kan betala” som JAK Medlemsbanks bankchef Magnus Frank säger till tidningen Grus & Guld[22].
Från Fattiga riddares webbsida[23]: ”Vi är många som vill göra rätt för oss och betala våra skulder men räntor och avgifter liksom samhällets syn på vår kreditvärdighet hindrar oss att ordna upp vår ekonomi.” Så här presenterar föreningen själv fördelarna med stödsparandet:
- vi kommer ur vår skuldfälla,
- du har kvar dina sparpengar och
- samhället minskar sina utgifter.
I januari 2005 är stödsparandet fortfarande nytt och det står bara inne sammanlagt 30 000 kronor på sex olika stödsparares konton.
Dessutom har en del JAK-medlemmar läst om projektet och skänkt ”sparpoäng”[24]. Därför har handläggningen kunnat påbörjas för det första lånet (över hälften av alla med skulder hos kronofogden har skulder under 100 000 kronor).
En bank kan alltså välja att bortse från tidigare betalningsanmärkningar, vilket JAK Medlemsbank kommer att göra i de här fallen. Men betalningsförmåga måste de blivande låntagarna kunna visa, och det kan många, enligt bankchefen.
De måste även ställa någon säkerhet – en fastighet att belåna eller borgen. För att lösa det kommer det att krävas nytänkande. De som levt på existensminimum länge och kanske på socialbidrag tidvis, har inga tillgångar att belåna. Då måste någon gå i borgen.
En lösning är att försöka hitta någon släkting eller liknande till den skuldsatte, alltså privata borgensmän. Detta kan fungera i något fall, men kan inte ses som en hållbar lösning på detta samhällsproblem.
Överskuldsättning som samhällsproblem
Överskuldsättningen är ett samhällsproblem. De regler vi har idag är inte anpassade efter hushåll som vill göra rätt för sig, utan låser fast dem i en ännu djupare skuldsituation, med en mängd andra problem som följd. Detta skulle det vara samhällsekonomiskt lönsamt att ändra på.
Konsulten Dan Jering, som tidigare arbetat både inom kommunal konsumentrådgivning och hos Kronofogdemyndigheten, har på Konsumentverkets uppdrag[25] beskrivit möjligheterna till skuldsaneringslån genom stödsparande i JAK Medlemsbank. Han anser att offentliga medel skulle kunna anslås både för stödsparandet och för att ställa borgen för skuldsaneringslånen. Han menar att en sådan modell troligen skulle vara självfinansierande genom de besparingar samhället skulle göra, på bland annat sjukvård, försäkringskassa och socialtjänst.
Dan Jering föreslår kommunal eller statlig borgen, eller en stiftelse som lämnar garantier för skuldsaneringslån efter modell Garanti-Stiftelsen i Finland.
En annan modell är kreditgarantiföreningarna. Dessa har bildats för att lösa småföretagares behov av kreditgarantier, men skulle troligen kunna användas även för detta syfte. Till skillnad från privata borgensmän, som behöver gå i borgen till 100 procent av skulden, behöver en kreditgarantiförenings eget kapital bara motsvara en del av den totala utlåning som man ställer säkerhet för. I bästa fall krävs inte mer än en tiondel i eget kapital.
Dan Jering föreslår att Konsumentverket tar initiativ till en kreditgarantiförening i samarbete med exempelvis Socialstyrelsen och Kommunförbundet. Alternativt att det görs av ett antal kommuner som vill samverka.
Han föreslår också att en ny typ av stödsparare går in, nämligen sådana fonder som har som syfte att hjälpa fattiga medborgare. De har av tradition sitt kapital placerat så att det ger ränta och annan avkastning, för att sedan dela ut räntan till behövande. Dan Jering föreslår istället dessa fonder att överväga möjligheten att flytta sitt kapital till ett stödsparkonto i JAK Medlemsbank. Då uteblir räntan medan deras målgrupp kan få hjälp genom att få möjlighet att låna.
Infrastruktur är allt som, när det är tillgängligt för alla, gör att samhället fungerar; vägar, järnvägar, el- och telenät, vatten och avlopp, utbildningssystem, finansiellt system. I den finansiella infrastrukturen ingår diverse system för att hantera pengar, som bankomater, kontokort och girobetalningssystem. Där ingår också institutioner för att kanalisera sparande till låntagare och entreprenörer, såsom banker, finans- och investmentbolag samt börser och andra handelsplatser för värdepapper.
En kraftig förändring av den finansiella infrastrukturen kulminerade under 90-talet. Resultatet av denna förändring, som kommer att fortgå under lång tid, är att hushåll likaväl som små företag, små kommuner och samhällsprojekt, framför allt på landsbygden, har växande problem med att skaffa finansiering. Man kan tala om ett ”finansiellt utanförskap”.[26] Detta problem är inte avgränsat till Sverige eller ens Europa. Det är ett globalt problem och det är mer uppmärksammat i vissa andra länder än hos oss.
Dessa ekonomiska enheter, hushåll, småföretag, kommuner och verksamheterna i den sociala ekonomin, utgör basen i ekonomin. Gemensamt för dem är att deras anskaffning av tillgångar inte sker som ett jämnt flöde utan kommer klumpvis. En ung familj skaffar ett hus, en snickare skaffar en ny bil, en förening skaffar och utrustar en möteslokal. Denna anskaffning måste finansieras och det är då som det visar sig hur väl den finansiella infrastrukturen fungerar.
Normalt brukar man använda eget kapital och komplettera från främmande källor. De som skjuter till det som blir verksamhetens egna kapital blir delägare på vinst och förlust. När det inte går att skaffa tillräckligt med eget kapital måste man gå till de främmande källorna. Hit hör de som lånar ut pengar, framförallt bankerna.
Banker får inte skjuta till pengar på vinst och förlust eftersom lagstiftaren har beslutat att banksystemet skall vara till för allmänhetens behov av helt säker förvaring av pengar. Därför får banker inte ta några risker. För att få lämna lån måste banken se till att två kriterier är uppfyllda. Det första är att låntagaren måste visa att han har förmåga att återbetala lånet. Det andra är att banken måste få en säkerhet för lånet som gör det möjligt för banken att likvidera säkerheten om så krävs för att få in sina fordringar på låntagaren.
Den som sparar pengar kan välja om han vill
göra pengarna tillgängliga för andra via banksystemet som riskfria lån eller via
börser och
värdepappersfonder andra kanaler som riskkapital. Sedan
minskar möjligheterna betydligt. Om man vill göra sitt sparande tillgängligt
för specifika aktiviteter i den egna lokala ekonomin eller aktiviteter som fyller
vissa etiska eller ekologiska krav är valmöjligheterna nära noll. Lika illa är
det för små verksamheter som vill skaffa eget kapital.
Utvecklingen inom kapitalmarknaden har varit enorm under de senaste två till tre decennierna, men för småsparare och småverksamheter (företag, ideella och offentliga) med intresse för den egna lokala ekonomin eller för etiska och ekologiskt, socialt och ekonomiskt uthålliga finansiella former har situationen försämrats.
Vi börjar med att titta på banksektorn (som inte får ta risker) och går sedan över till de krympande lokala ekonomierna. Till slut tittar vi närmare på riskkapitalsektorn.
För knappt tvåhundra år sedan började det allmännyttiga svenska banksystemet byggas upp lokalt. Det var små lokala sparkassor och sparbanker som hade till uppgift att samla in det lokala sparandet och se till att det investerades i lokala verksamheter för gemensam nytta. Hundra år senare började även kooperativa sparkassor och föreningsbanker växa fram. Resultatet blev ett finmaskigt nätverk av små banker med stor närhet till alla som efterfrågade finansiella tjänster. Under nittiotalet fusionerades dock större delen av dessa allmännyttiga och medlemsnyttiga småbanker och gjordes om till en av landets fyra kommersiella storbanker. Därmed försvinner det allmännyttiga och lokala och ersätts med centralisering och aktieägarnas egennyttiga intresse av en hög avkastning på investerat kapital.[27],[28]
Nästan alla kvarvarande banker är storskaliga
verktyg, tillhörande ett system som passar storföretagens behov av kapital. Det
som småföretag
och hushåll möter idag är något helt annat än fungerar inte alls
så som det våra förfäder byggde upp. Det tillfredsställer till
exempel inte längre behoven för den som lever och verkar på landsbygden.
Allmänheten har fortfarande ett behov av sparkonton och lån till exempelvis
husköp, och den har inget annat val än att vända sig till de banker som finns.
Det innebär ofta en storbank, som undviker att låna ut i områden där
fastighetspriserna sjunker. Banken tjänar bättre på att låna ut till dyra
fastigheter i storstäderna eftersom lånen i genomsnitt är större där och risken
mindre genom att fastighetspriserna brukar stiga.
Dagens svenska banker kan indelas i två kategorier. Den ena är ideell och allmännyttig eller medlemsnyttig. Den andra är kommersiell och egennyttig. Sparbanker och medlemsbanker hör till den första kategorin medan bankaktiebolagen hör till den andra. Skillnaden mellan dessa tre banktyper framgår av deras stiftelseurkund, stadgar respektive bolagsordning. De fristående sparbankerna är stiftelser med samhällsnytta som ändamål. Medlemsbankerna har medlemsnytta och samhällsnytta som ändamål. Sparbanker och medlemsbanker blir därför en naturlig del av den lokala ekonomin. Bankaktiebolagen ägs av aktieägare och om det inte står något annat i bolagsordningen så drivs de i syfte att bereda vinst åt aktieägarna. De fyra svenska storbankerna har inte tagit in något om sitt ändamål i sina bolagsordningar. I princip har de därmed inte rätt att ta kostnader för till exempel särskilda lokalekonomiska, etiska eller ekologiska åtgärder om det leder till minskad vinst åt ägarna. Eftersom dessa bankers aktier handlas på börsen kommer förändringar i förväntad vinst att påverka börskursen. Rivaliteten mellan de stora bankerna och konkurrensen från nischbankerna tvingar bankaktiebolagen att fokusera på aktieägarnas intresse och därmed blir skillnaden gentemot den andra bankkategorin tydlig.
I Sverige liksom i Europa är trenden att de
stora bankernas ledningar vill expandera och bredda utbudet. Detta trots att
stora banker i allmänhet inte är lönsammare än små.[29] Ju
större bank desto större blir bankledningens makt i förhållande till ägarnas. Det
finns också en tendens till att lLedningarnas ersättningar ökar i stora
företagföretag som växer.
Bankaktiebolagen blir därmed en del av det egennyttiga/kommersiella finansiella systemet. Medan sparbanker och medlemsbanker cirkulerar pengar i de lokala ekonomierna, fungerar bankaktiebolagen som en kanal för sparande mellan den lokala och den globala ekonomin. De fångar upp lokalt kapital och slussar det till stora, i ökande utsträckning globala, företag där avkastningen på investerat kapital för tillfället är högst. Denna kanal är en viktig orsak till att de flesta lokala ekonomier läcker kapital till den globala ekonomin.
|
Dagens
svenska bankmarknad 1. Kommersiella banker – drivs för att främja ägarnas ekonomiska intressen: · Bankaktiebolag (21 svenska och utländska samt 11 filialer till utländska bolag). Är en kapitalassociation som skapats för att bereda vinst åt sina ägare. En viss mängd kronor ger en röst. Hit hör de fyra storbankerna och nischbankerna. 2. Ideella banker – drivs för att främja medlemmars eller allmänhetens intressen: · Medlemsbanker (2 svenska). Är en personassociation som skapats av personer som går samman för att samverka. ”En medlemsbank är en ekonomisk förening som har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva bankverksamhet i vilken medlemmarna deltar genom att använda bankens tjänster som insättare eller på annat sätt”[30]. Ett medlemskap ger en röst. · Sparbanker (76 svenska varav 5 har inlett en fusion). ”En penninginrättning, som utan rätt för dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst som kan uppkomma i rörelsen, har till ändamål att befordra sparsamhet genom att i enlighet med de bestämmelser, som i denna lag meddelas, bedriva in- och utlåning av penningar och i samband därmed stående verksamhet.”[31] Det är vanligt att kunderna utser hälften av styrelsen och kommunen resten. |
Den nya strukturen på kapitalmarknaden, det vill säga banksystemet och de stora företagen tillsammans med försäkringsbolagen, börserna och fondbolagen, är den främsta orsaken till vissa gruppers minskande tillgång till kapital.
Dels strävar både storbanker och nischbanker efter att hitta lönsamma marknadssegment och undvika dem som drar ner den genomsnittliga avkastningen på i banken investerat kapital. Dels reagerar banker på ekonomiska chocker med att minska sin utlåning till små företag och istället vända sig till större och mer lönsamma företag.
En annan process som minskar den lokala tillgången till finansiella tjänster är det som kallas disintermediering. Begreppet står för den process där en ökande andel av sparande och finansiering går direkt till de finansiella marknaderna istället för via bankernas traditionella in- och utlåning. 1960 hade de svenska hushållen 70 procent av sina totala finansiella tillgångar placerade på bankkonton. År 2003 hade denna andel minskat till 20 procent. Idag sparar man betydligt mer i fonder och tilläggspensionsförsäkringar. Dessutom har pensionssystemet gjorts om så att en större andel placeras i värdepapper.
Resultatet av dessa förändringar är att pengarna i betydligt större utsträckning kanaliseras till de globaliserade finansiella marknaderna som basen i ekonomin, hushåll och små verksamheter (företag, föreningar och kommuner), inte har tillgång till. Det skulle inte behöva vara så. Situationen skulle genast förändras om konsumenten började agera medvetet när det gäller att placera sitt sparande – liksom många redan börjat göra när det gäller inköp. Den som vill ha ett levande jordbruk i sin hembygd köper närodlat, den som vill ha en levande lokal ekonomi väljer att ha sitt sparande ”närplacerat”.
Småspararna är beslutsfattare. Genom att placera sitt sparkapital påverkar den vanlige småspararen samhällsutvecklingen. Beslutet att spara och finansiera något särskilt kan komma i köket när två makar diskuterar vilken fond de skall spara i. Deras val kan göra att pengar hamnar i ett multinationellt företag som tillverkar bilar men kanske också avverkar regnskog som en biverksamhet.
Därhemma i köket är man så långt från de direkta miljöeffekterna av både biltillverkning och regnskogsavverkning att man oftast inte ens reflekterar över de sociala och miljömässiga effekterna av beslutet att välja den ena eller andra fonden.
Det är naturligt att människor själva vill bestämma över sina besparingar. Men den information som vi har vant oss vid att få av de olika finansinstituten är inte tillräcklig. Den visar visserligen vilken avkastning vi får, eller kan hoppas få, vid en viss placering av sparpengarna. Den talar också om vilken risk vi tar att förlora våra pengar, detta regleras i lag.
Men ofta sägs inget alls om vilket eller vilka ändamål som får tillgång till våra pengar under tiden vi har dem placerade – och det finns inte heller något sådant krav på information från lagstiftaren. De finansinstitut som blir först med sådan information av hög kvalitet kan antagligen räkna med att vinna konkurrensfördelar.
Tillit mellan människor är nödvändigt för att ett samhälle ska kunna ha en utvecklad ekonomi. Denna tillit minskar när avstånden mellan människor ökar. Avstånd ska här tolkas i mycket vid bemärkelse. Avståndet mellan människor är inte bara det geografiska avståndet utan också sådana avstånd som man upplever när klyftorna ökar med avseende på inkomst och förmögenhet, det vill säga makt.
Människans moderna samhällen är varken
socialt eller ekologiskt hållbarauthålliga.
Det beror mer på skalan på institutioner och företag än på människornas antal
på jorden. Stora företag får en annan karaktär än småföretag. Små företag är
ofta brödfödeföretag där ägaren söker en försörjning och ett visst sätt att
leva snarare än maximal monetär tillväxt på eget kapital. Så är det aldrig hos
stora företag.
Om målet är en stabil välfärd så måste vår ekonomi ha en bra grund att stå på. De lokala ekonomierna baseras på hushållens ekonomi och den globala ekonomin baseras på de lokala ekonomierna. För att de skall vara stabila krävs också att de är demokratiska, ekologiskt uthålliga och socialt rättvisa.
I och med centraliserings- och globaliseringsprocesserna och jakten på stordriftsfördelar blir den enskilda människan och hushållen alltmer maktlösa och fjärmas samtidigt från återverkningarna av sina beslut.
För att återfå makten måste vi starta lokaliseringsprocesser. Med lokaliseringsprocess menar vi en aktiv strävan efter att tillämpa och utveckla lokala ekonomier. Detta blir en motrörelse till globaliseringsprocessen.
En alltmer utvecklad lokal ekonomi ger olika sorters fördelar. En är att konsekvenserna av hushållens val av finansiella placeringar blir synliga för var och en. Det är en direkt effekt av att skalan minskar, att finansieringsmetoderna är småskaliga. När den lokale lanthandlaren använder det lån eller tillskott av riskkapital han fått tack vare sparandet i den lokala fonden, kan de lokala spararna inte undgå att se det med egna ögon. Spararna kommer automatiskt att ta mer välinformerade beslut.
Trots att många föreningar och företag har
sin kassa på ett konto hos en bank kan de alltså inte få lån till projekt som
är angelägna för bygden. Denna exkludering, utestängning, sker bland annat
genom:
· att företaget inte får lån på grund av att banken ”i stan” har bristfällig lokal kunskap
· att företaget är beläget i ett område där banken inte tar full säkerhet i fastigheten
· att företaget är beläget i ett område där banken inte accepterar kommunal borgen
· att lånebeloppet är lågt och därmed en olönsam affär för banken
· att kreditgivaren inte förstår sig på företag inom social ekonomi
· att kvinnor, ungdomar och invandrare har svårare att få lån
Eftersom bankerna alltså på många håll i landet inte vill låna ut, är det ett akut problem att skaffa fram riskkapital. Småföretagare som behöver kapital för nysatsningar, men som inte kan, törs eller bör inteckna mer av sina tillgångar (ofta sina egna bostäder eller gårdar) har ofta inte någon möjlighet att få tag på riskkapital.
Den ”vanliga” riskkapitalmarknaden består av många olika aktörer; fondkommissionärer, börser, marknadsplatser samt ett stort antal riskkapitalbolag och privatpersoner (så kallade företagsänglar) som är intresserade av att ingå olika typer av ägaravtal.[32] Det är dock endast stora företag eller små företag med potential att växa mycket snabbt som har en chans på denna marknad.
De som satsar kommersiellt riskkapital är inte så intresserade av riktigt små företag, inte heller av företag inom den sociala ekonomin eller av landsbygdens företagare. Problemet har uppmärksammats och statliga stödfunktioner finns för vissa kategorier. NUTEK har ansvar för att utveckla riskkapitalmarknadens funktioner till förmån för fler och växande småföretag.
Detta görs genom exempelvis[33]:
· utredningar och rapporter om riskkapital och ägande
· kartläggning av affärsänglar
· projektet STAFETT som ska underlätta ett breddat ägande i mindre företag
· en riskkapitaldatabas
· ett externt bollplank, Riskkapitalrådet, har regelbundna möten för att bistå NUTEK med råd och erfarenhet.
· såddfinansiering (både lån och riskkapital) för företag upp till 250 anställda. NUTEK och ALMI erbjuder i samarbete med Industrifonden företagsfinansiering (upp till max 50 procent av finansieringsbehovet) i tidiga utvecklingsstadier av tekniska produktidéer som bedöms ha stor utvecklingspotential.
Men även här söker man företag där man kan gå in med kapital under en begränsad period och sedan sälja sina andelar med förtjänst. Det är mycket svårt att få tag på icke-lokalt riskkapital för ett företag som aldrig kommer att börsnoteras, för ett företag som inte ens siktar på att växa sig stort, utan som ”bara” ska bli försörjning och skapa lokal nytta i sin bygd.
Fonder som köper aktier eller andra värdepapper, som obligationer, på börsen är mycket vanliga i Sverige idag. Det finns flera skäl till det, men ser man på dessa fonder ur ett lokalekonomiskt perspektiv är det inte så säkert att de skälen framstår som så starka längre.
Med ett lokalekonomiskt synsätt kan resonemanget se ut så här:
Börsnoterade företag är stora. Om fonden placerar i sådana företag så undandrar man värdefullt riskkapital från de lokala ekonomiernas vanligaste aktörer, de små företagen. De företag som ger ut obligationer, för vilka det finns en andrahandsmarknad, är också stora.
De lagfästa reglerna om riskspridning bygger på idén om att en global kapitalmarknad är så stor att hela marknaden inte kan sjunka samtidigt. Men då har man inte tänkt på den situation som nu växer fram där vi har ett penningsystem där pengar huvudsakligen består av räntebärande skulder och där tillgångarna är värdepapper vars värde är beroende av en fortsatt tillväxt, eftersom skulderna måste kunna betalas med ränta.
Detta har kunnat fortgå under hela 1900-talet tack vare dels den energipuls som exploateringen av det fossila bränslelagret har möjliggjort, dels de finansiella obalanser som skapats genom USA:s budgetunderskott och handelsbalansunderskott i kombination med kinesers och japaners beredvillighet att spara i USA:s statsskuldsväxlar. När vi nu passerar pulsens maximum och gapet mellan efterfrågan och utbud växer, kommer stigande energipriser att få bubblan att spricka. Det finns också risk för att den långsamma höjning av räntan som USA:s centralbank nu genomför för att kompensera för det vikande intresset att spara i deras statsskuldsväxlar leder till minskade disponibla inkomster för de kraftigt skuldsatta amerikanska hushållen. De har varit en viktig del av den amerikanska ekonomins motor men stigande räntor och energikostnader kan tvinga dem att sänka sin konsumtion. En annan viktig del är den amerikanska militärapparaten. En stor del av budgetunderskotten används för att finansiera militära insatser över hela världen. Allt fler tvivlar dock på att USA kommer att kunna fortsätta med sina stora underskott.
I detta perspektiv är den globala kapitalmarknaden inte alls en säker placering eller i vart fall en mycket riskabel marknad. Istället framstår lokala och reala investeringar som mycket säkra.